Fotomaraton 2015, del 6


Station 6

Solstugan ligger ju inte så himla långt från tunnelbanan egentligen, men det blev tyngre och tyngre att gå. Benen värkte. Fötterna värkte. Men märkligt nog hade jag aldrig ont i ryggen. Jag undrar om det kanske berodde på ryggsäcken som skapade en slags motvikt mot min aningens överväxta mage.

Vi var inte ensamma på tunnelbanan. Det var nästan ett litet lämmeltåg av figurer med nummerlappar som klev av och rörde sig upp mot Fredhäll och det charmiga fiket med sin utsikt. Solen sken. Det var friskt i luften. På det hela en tämligen behaglig morgon – även om det kanske mest kändes tungt just då.

På plats serverades det kaffe, juice och mackor, vilket var ett välkommet tillägg. Det var en relativt uppsluppen stämning – särskilt i jämförelse med den förra kontrollen. Kanske var det solen som hade återvänt – kanske var det vara så att folk började skönja slutet…

När vi suttit ett tag, tagit det lugnt och pratat en del om allt möjligt och en del om hur vi skulle disponera de sista timmarna på Fotomaraton så dök Jana upp. Hon hade inte heller hunnit med temat Skrot. Vi funderade på att gå ner till båtklubben som låg nedanför Solstugan, men Jana menade att det inte var tillräckligt skräpigt utan tänkte röra sig mot Södermalm igen. Jag var nog egentligen benägen att hålla med, men mina fötter styrde hjärnan och jag ville ta den sista delen med så få steg som möjligt. Återigen skildes våra vägar. Jana åkte mot Södermalm och jag och Mathias klev ner för trapporna i förhoppning om att finna lite skrot…

Tema 20: Skrot (bakläxa)

Skrot, ja. Båtklubben nedanför Solstugan var väldigt välstädad. Enstaka stolar låg inslängda i buskagen, men på det hela taget kändes det nästan idylliskt. Samtidigt kändes det inte som läge att börja söka någon alternativ plats att söka skrot på. Det fick bli som det blev.

Skrot, tävlingsbild

Jag undrar om inte detta är den tävlingsbild jag är minst nöjd med på hela fotomaran. Oinspirerad, en massa grönt och helt i avsaknad av det där skitiga, fula som temat Skrot påkallar. Men – det är en bild. Knappt.

Tema 21: Morgonpigg

På väg från Solstugan stötte vi på enstaka morgonjoggare, men den egna reaktionsförmågan var inte helt på topp, så det blev mest suddiga ursäkter till bilder som knappt är värda att ens nämna här. Och den där känslan av att vara en distanserad voyeur återkom. “Hej – jag har inget eget liv. Kan jag få plåta ditt?”. Är det någon annan som känner igen sig i det?

Till slut hade vi åter nått Kristinebergs tunnelbanestation. Trötthet var väl det som kännetecknade oss båda. Läge för lite ironi, kanske?

Morgonpigg, tävlingsbild

Morgonpigg, tävlingsbild

Jag måste erkänna att bilden var regisserad. Fullt så trötta var vi faktiskt inte. Bilden var dock avklarad.

Tema 22: Prickar

Prickar finns det lite varstans. Somliga är stora och somliga är små. De flesta går att fotografera ändå.

Kokosprickar

Kokosprickar?

Stationsprickar?

Stationsprickar?

Prickar vid ett övergångsställe.

Prickar vid ett övergångsställe.

Samtliga är tagna runt Odenplan, där vi valde att gå av i förhoppning om att kunna få lite inspiration. Söndagsförmiddagar är dock inte kända för sitt vimlande och intensiva stadsliv. Tvärtom. Och sannolikheten att hitta några 90-talister var minimal…

Tema 23: 90-talist

Vi klev på tunnelbanan igen och fortsatte in mot Hötorget. Kanske fanns det lite mer människor där? Njae – med betoning på lite. Bland annat stötte vi hop med en stackars medtävlare som fortfarande sprang runt och ondgjorde sig över bristen på superhjältar i Stockholm. Det är jobbigt när man fastnar på ett tema. Jag vet inte hur det gick för honom till slut, men jag hoppas att han kom i mål i alla fall.

I brist på generationen 90-talister så fick det bli något annat. Arkitektur? Skulptur är nog lättare. På dessa finns det till och med e liten skylt.

90-talist, tävlingsbild

Sergelminnet (1990) Skulptör: Göran Strååt

 

90-talist, alternativbild

non-violence (1995) Skulptör: Carl Fredrik Reuterswärd

Så här i efterhand känner jag att jag borde ha fokuserat på skylten istället för att försöka äta upp hela statyn. Jag måste bli bättre på att våga visa bara en del – lite som på Diva-bilden jag berättade om i ett tidigare inlägg. Less is more.

Tema 24: Mitt deltagarnummer

Långt innan jag var klar med övriga bilder hade jag en klar idé i huvudet om vad jag ville göra med mitt deltagarnummer. Jag hade förvisso inte någon koll på vilket nummer jag skulle få innan tävlingen, men när vi fick ut de sista temakorten så tog det inte många minuter förrän den var klar i huvudet. Fram med mobiltelefonen, sätt timern på en minut och ta en bild när den passerade 57 sekunder.

Sagt och gjort.

Mitt deltagarnummer, tävlingsbild

Hade jag bara ägnat det hela lite fotografisk tankemöda och kreativitet också så hade det kunnat bli riktigt bra. En tätare närbild i en hårdare vinkel med kort skärpedjup hade inte varit helt fel, men vid det här laget kändes det mest som att jag ville bli klar med skiten.

Mathias hade nummer 97. Vi spånade lite på det, och det hade varit fullt möjligt – nästan ännu roligare – att ta en bild när det var 1 minut och 37 sekunder kvar. Lite mer som en rebus…

I slutändan valde han att leta rätt på en port med gatunummer 97. Eftersom jag var så trött i benen så skildes våra vägar en stund. Jag återvände till kontoret för att ta den sista bilden, tanka ur allt material och göra den slutgiltiga rensingen på minneskortet. Bland annat behövde jag radera RAW-filerna så att endast JPG-bilderna fanns kvar.

Efter någon kvart dök Mathias upp. Klockan var ungefär elva och vi var klara att förflytta oss till Fotografiska museet för målgång…